Race report Stockholm Marathon 2023

Hej löparvänner,

Min förhoppning är att vi kan fylla den här bloggen med berättelser som bärarna av våra kepsar upplevt. Vad passar då bättre än att jag börjar med min första skriftliga race report. Förra helgen gjorde jag maratondebut då jag sprang Adidas Stockholm Marathon. Ett lopp med både höjdpunkter och djupa dalar. Jag hoppas den kan kan inspirera någon.

Uppladdningen var sådär, jag drogs med slitna vader sista veckorna innan, så jag hade mer vila än vanligt. Dagen efter sista långpasset, 12 dagar innan maran så vaknade jag upp med ovnaligt stela vader. Jag hade då kört 22km inklusive 5k i tänkt marafart. Jag hade en lugn jogg dagen efter men det blev inte bättre, tog därför två dagar helvila. Försökte sedan komma igång igen mot helgen. Det blev varken bättre eller sämre av lugna pass. Jag bestämde mig därför att köra Blodomloppet 10k i Borlänge måndagen innan maran som ett diagnostiskt pass. Jag körde det med handbromsen i (Första femhundra gick nog i 3:00-fart, men efter det så).

Benen blev såklart inte bättre av det, men inte heller sämre, så jag tog beslutet att köra maran som planerat. På fredagen åkte hela vår lilla koncern till Enköping för konferens där vi skulle umgås under helgen (utom undetecknad som fått frisedel för maran). På resan dit roade jag mig med att split-tider och allmänt nervösa mig och innan läggdags skrev jag ner 5k-splitarna för mitt guldmål på högerarmen. Jag hade också tre uttänkta mål, ett guld-, ett silver- och ett bronsmål dessa löd sub 2:38, sub 2:40 respektive sub 2:45. Det vill säga, drömmen var att klara sm-kvalgränsen, men jag lovade mig själv att vara nöjd om jag ramlade in under 2:45.

På lördag morgon satt jag mig i bilen och styrde mot Kungsholmen, anlände där vid 10, bytte om och lånade en cykel att cykla på till stadion ihop med Anders Olausson. Väl där värmde jag upp, lastade på med gel så jag såg ut och kände mig som en packåsna. Tog en energigelé och joggade ett par KM med Olausson och Doktor Oskar. Fyllde på med vatten, fick krångla in ryggsäcken vid inlämningen, hade lämnat taggen för den i bilen och de ville egentligen bara ta emot deras egna påsar. Men det löste sig ändå, en handskriven lapp med en penna från Strängnäs. Tack!

Mot startfållan ca 25 min innan start. Roade mig med ca 15 min lufs runt i cirklar för att dämpa nervositeten, kissade och drack lite vatten. Upptäckte sedan att de släppt fram oss mot startlinjen. Medan jag tröck mig framåt till lämplig position såg jag Archie Casteel intervjuad av en TV4-mikrofon iklädd vår Pacer Casso-keps. Årets höjdpunkt redan innan start?

Min mara-ovana till trots lyckades jag hamna rätt bra i starten. Såg en del kända ansikten som jag kunde kalibrera mig emot. Redo att ta mig an så många kilometer som möjligt kring 3:45. Startskottet gick och jag malde på i huvudet att hålla mig lugn och inte junioröppna som vanligt. Det gick bra och kilometrarna tickade in på 3:44 3:42 3:42 3.45 enligt klockan, som visserligen låg lite före. Vid 5km-passeringen låg jag 10-15 sekunder efter guldplanen och det kändes lätt. Vet att jag sa "nu har vi bara 39 km kvar" till en medlöpare efter 3. Han tyckte vi borde tänka på annat.

Någonstans där hamnade jag i en klunga med ett gäng från Tisdagsklubben i Örebro. De skulle gå för sub 2:40 och hade en pacer som skulle dra till halva. Då visste jag att jag låg rätt. Vi snackade lite och jag tänkte: Bra, då ligger jag ungefär rätt nu.

I någon nedförsbacke så rullade jag ifrån den gruppen och kom ikapp en klunga med Daniel från Keep up. Daniel slog mig med en hårsmån på Påsksmällen 10K i våras, och under Premiärhalvan försökte han förjäves få mig att hänga på andra milen när jag helt bombat ut mig på den första. Nåväl, hans klunga hade mål kring 2:42 men en lite snabbare första halva som kompensation för banan. Sedan löpte det på.

Första halvan gled jag fram och tillbaka i min egen takt och hade det riktigt bra. När vi sedan rundat Djurgården och närmade oss Skansen, Gröna Lund osv hade Tisdagsklubbspojkarna kommit ikapp mig igen. Jag la mig då i deras klunga och gled med. När vi lämnade Djurgården för Strandvägen hade vi fått hugg på den svenska damtäten. Jag vet att min kapacitet på kortare distanser är jämn med de bästa damerna, men på maran, knappast. Med facit i hand var det en klok tanke. När min klunga kom ikapp och om dem så valde jag därför att lägga mig strax bakom damklungan istället. Halvmaran nåddes på 1:19:19. Dvs 19,5 sekunder över målfart för guldmålet. Ingen ko på isen alls.

Där låg jag genom Gamla Stan, över Guldbron och upp på Söder. I backarna upp var det någon dam som släppte, och så även jag. Jag ville verkligen inte bomba utan jag försökte hålla igen. Det kändes helt ok upp för hela stigningen men väl uppe så kunde jag inte återhämta mig. Det fortsatte att vara jobbigt, och vi hade då nått ca 25KM. Långt kvar, hur kan det svänga så fort?

Jag beslutade då för att helt släppa tid, klocka, placering. Allt och bara försöka rädda loppet. Hela Söder gick åt till att återfå energi. Jag hade med mig sex gels som jag klämde var sjätte kilometer, och drack så mycket jag kunde på varje vätskestation. Ofta en mugg sportdryck och sedan en liten sipp vatten. Det kändes helt ok under hela loppet, jag struntade i vatten nån gång för att jag kände mig mätt och full i magen, men inga krämpor eller andra problem.

Åter till loppet, vid Västerbron och slutet på Söder så kände jag mig helt OK igen, men jag bestämde mig för att ta det lugnt upp för att inte råka ut för samma sak som för 5km sedan, vilket jag gjorde. När vi sedan rullade utför började jag känna av marabenen. Jag har ofta lätt att rulla utför och det gick väl OK även nu, men de tidigare så studsiga Vaporflysen på fötterna kändes som ett par racingflats. Det kändes som de inte svarade alls, vilket antagligen berodde på att jag tappat steget. Det är väl nu maran början tänkte jag.

Vidare ner mot Rålambshovsparken och 30KM var det dags för gel, jag hade de två sista i bakfickan på mina shorts, när jag försökte ta lös den ena kände jag att den andra höll på att ramla av. Istället för att ta ur båda så ryckte jag då istället den som var på väg att falla vilket resulterade i att den tog med sig även den andra som retsamt hamnade bakom mig på marken. Surt och klantigt.  Jag tog dock en gel när Enervit delade ut vid 26, vilket innebar att jag fick en alldeles innan.

Som tur var stod bästa Annie efter Norr Mälarstrand och peppade mig. Det fick mig att sluta sura och fokusera på sista milen. Sista milen ja, den blev ett härligt mentalt spel där jag visualiserade rekordmilen hemma framför mig. För er som är obekanta med den är det en 5K sträcka längs en gammal banvall vid en sjö i centrala Ludvika. Sträckan har utmärkta markeringar varje 500 meter och är den intervallvänligaste platsen vi har. Den är nästintill platt också. Under uppladdningen har jag både kört 5x5KM och 30x1000 på den. Och otaliga tröskel- och distanpass. Det gav mig en fin känsla om hur långt det är kvar. Jag Började ockå komma ikapp flera av de löpare som drog ifrån mig när jag släppte längs strandvägen.

Det gjorde att det rullade på rätt bra, och när skylten för 39KM kom och jag såg elskåpet och banvaktarstugan i Burens framför mig, 3km kvar på banvallen. Nu är det fan inte långt, men vad kan jag kräma ur? Jag tittade på klockan och försökte räkna med min löparkorkade hjärna. 2:47? Nej, knappast. Men sub 2:50? Jag vet inte, nu ger vi allt. Följt av "just fan, det är uppför längs Narvavägen. Aja, jag får väl vara nöjd att jag inte bröt.". Det var bara att bita i.

Sen var det Karlavägen med massor av folk, runt hörnet och där är Stadion, nu är det nära, fast just ja. Hur lång är den där nya extra omvägen? Är det långt? Runt hörnet och vafan, jag ser ju målet. Så långt är det ju inte. Skönt. Tog mig runt och tillbaka in mot Stadion och målgången. In genom portalen, ut på tartanet. Ser en rygg framför mig och tänker "nu jävlar ska det spurtas". Tar två steg och känner hur högervaden börjar dra ihop sig. Det blev således ingen spurt. När jag kommer runt kurvan så ser jag klockan stå på 2:44:42 - Vad i helvete, jag kan ju klara mitt bronsmål. Försökte öka igen, men vaden sa ifrån på en gång. Blev istället omspurtad men vad gör det när jag passerar målet på 2:44:57 netto. Jag visste inte hur många sekunder jag hade till godo på bruttotiden, den visade sig vara 5.

Men där stod jag nu, med kroppen hängandes över räcket efter målgången, med två krampande vader och en marapremiär avklarad. Med krampen konstant lurande i benen tog jag mig ner till Östermalms IP med sikte på massagetältet, väl där fick jag kram varje gång de flyttade mina ben. Men jag tror det gjorde susen.

Jag vill tacka alla som stöttade mig under dagen, mina kollegor som lät mig byta teambuilding mot löpning, och jag ser fram emot att ta mig an fler utmaningar i framtiden. Redan i bilen på vägen hem började jag fundera på nästa mara. Undra vilken det skulle kunna bli?

Under loppet bar jag min Pacer Hat - Casso. 48,2 gram keps, med en liten mjuk flexibel skärm. En perfekt lösning för att fånga svett och dölja en dålig frisyr ;)

Tack för att ni läste! Håll er uppdaterade för fler löparäventyr rnnr.se.

Jag tar tacksamt emot feedback på [email protected]. Ni kan även kika in min stravaprofil.

/Markus